image

Ola Kolehmainen överraskar med att vika in på en ny väg när han presenterar verk från kyrkor och moskéer. Recensenten är förtjust.

Fram till mars månad visas fotokonstnären Ola Kolehmainens Heliga rum på Helsingfors konstmuseum, men det finns knappast en bättre tid på året att se utställningen än just nu, mitt i det tätaste vintermörkret. Som namnet Heliga rum antyder handlar det – i alla fall på ytan – om religiösa byggnaders interiörer, och bilderna sprudlar av färger och framför allt av ljus.

För Kolehmainen är arkitektur inget nytt: han är den finländska fotografen som gjort internationell karriär som konstnär specialiserad på byggnader. Dessa har tidigare så gott som alltid fotograferats på ett perfekt komponerat, abstraherande sätt. Perspektiv, färger, vinklar samt ytor och deras reflektioner har varit Kolehmainens motiv, och de resulterande verken har varit minimalistiska. Heliga rum är allt annat än avskalat och svalt eller abstrakt – Kolehmainen har med serien vikit av på en ny väg i sitt konstnärskap och överraskar betraktaren med experimentella verk kryllande av detaljer.

Det bör poängteras att det krävs mod och fantasi av en etablerad konstnär med en mycket karaktäristisk stil att pröva något nytt. I Kolehmainens fall är försöket lyckat och det nya arbetssättet verkar ha gett upphov till ohämmad skaparglädje. Det är i alla fall känslan som förmedlas i de 28 verk som ställs ut på HAM. Närbilderna på byggnader har fått ge vika för interiörer från kända kyrkor och moskéer i Italien och Turkiet, och trots de välbekanta motiven erbjuder bilderna något nytt. Detta är inte dokumenterande fotografier av heliga rum: det är Kolehmainens tolkningar av rummen och av deras tredimensionalitet.

Heliga rum ger exempel på hur otroligt många olika sätt ett motiv kan fotograferas på. Kolehmainen avbildar interiörer, men ovanpå denna mest konkreta nivå finns flera lager av andra motiv och betydelser. I många genrer av fotografering ska kameran vara osynlig och bilden som en portal för betraktaren. Kolehmainen motsätter sig detta totalt. Kameran som verktyg är här i samma roll som penseln i en målning: dess spår finns överallt i bilderna. Det går inte att tänka bort fotografen och hans utrustning: de är osynliga men starkt närvarande.

Färgpsykologi

En stor del av verken är mosaiker och collage, uppbyggda av upp till 15 separata bildrutor. Med denna teknik leker Kolehmainen: han överlappar, zoomar in och ut, snedvrider. Det är väldigt många olika versioner av mosaikuppbyggnad och väldigt många olika färgtoner men resultatet är inte överdrivet spexigt. Inte heller det att varje vägg är olika färg stör. Det är lite småmysigt att gå runt i ett museum som inte är vitt och kargt, speciellt med tanke på att de utställda fotografierna är glassiga och enorma. Mot vit vägg vore de påkostade verken snobbiga trots att bilderna nästan är grunge till känslan. Färgpsykologin fungerar med andra ord.

Fungerar gör också utställningstexten, som inte försöker förklara konstnärens uppsåt i all oändlighet, utan som främst fokuserar på fakta om de avbildade kyrkorna och moskéerna. I ett litet avgränsat rum finns också lite referensbilder: arkivfotografier på tyska kyrkor från 1920- och 1940-tal. Detta förankrar Kolehmainens verk i en tradition och ger stadga.

Och vilken roll spelar den religiösa aspekten i Kolehmainens bilder? Det lämnas till betraktaren att tolka. Det faktum att det är både heliga kristna och muslimska rum som avbildas skapar en utställning som handlar om (gemensam) historia och om skönheten i olika religioner. Till vilken mån och på vilket sätt verken berör är högst individuellt. Om inte annat utgör de fina bildytorna och de otaliga detaljerna något att beundra.